The VIZUAL Blogg!

Jag föddes den första oktober 1992 i Luleå. Jag är nummer fem på en barnskara på sex. Jag har fyra äldre bröder och en yngre syster.

Första natten jag var vid liv sov jag igenom. Så när mamma vaknade trodde hon jag hade dött. Det var första gången jag skrämde min mamma.

Mina föräldrar var aldrig gifta, så jag bodde med mamma tillsammans med mina syskon. Jag och mina bröder har olika fäder, men jag och min syster har samma föräldrar.

 

Jag kommer inte ihåg speciellt mycket av mitt tidiga liv, men jag vet att i skolan hade jag en del vänner men att jag även i perioder kände mig väldigt ensam. Jag vet även att jag och min syster började skolan ett år tidigare.

Skolan kunde gå mycket bättre för mig. Jag var ofta sen att lämna in eller hade helt glömt läxor och uppgifter, och jag kom aldrig riktigt igång med uppgifterna. Jag hade inget intresse i det helt enkelt.

 

Jag vet att jag gick de första tre åren i Luleå, sedan flyttade vi ner till Sundsvall. Jag kom in i en klass där de flesta känt varandra sedan lekis, även läraren. Jag kom in där som en fotbollsintresserad tjej, och blev naturligtvis mobbad. Det var även där, i fyran, jag blev deprimerad och fick självmordstankar.

 

En dag hade jag bestämt mig; när jag kom hem skulle jag gå in i köket, ta den största kniven jag hittade och ta mitt liv. Jag orkade inte mer. Då träffade jag en tjej som blev min bästa vän. Vi pratade och upptäckte att vi inte bodde så långt ifrån varandra, och jag kände att jag inte kunde gå igenom med min plan nu när jag äntligen hittat en vän.

Det var hon som fick mig intresserad av musik på allvar. Via henne hittade jag Aaliyah, My Chemical Romance och Evanescence. Musiken fick mig att fortsätta kämpa och har alltid funnits där för mig. Det är därför musiken är en sådan stor del av mitt liv idag.

 

Två år spenderade vi i Sundsvall, sedan flyttade vi därifrån ner till Örebro.

 

Jag gick två år på Brickebackens skola. Där var jag också lite mobbad, men hittade tre tjejer jag hängde med. Tyvärr var dessa tjejer som ville styra och ställa, i alla fall en av dem. Vi började bråka och i sjuan hade jag helt brytit med dessa tjejer. Vilket betydde att jag var helt ensam, jag hade ingen. Där igen kom musiken till hjälp, jag satt mest för mig själv och lyssnade på musik. Sedan bytte jag till Internationella Engelska Skolan i Örebro, eller IESÖ som den förkortades, även kallad Engelska skolan.

 

På Engelska skolan hittade jag två tjejer jag var med mycket, en bodde inte långt från mig. Visst, det blev lite bråk mellan mig och tjejen jag bodde nära för vi var med varandra så mycket, men vi har fortfarande lite kontakt via Facebook.

 

Under den här tiden kom jag ut som bisexuell, för då visste jag inte vad pansexuell var.

 

Jag var fortfarande deprimerad och hade fortfarande inte sökt hjälp; jag ville inte vara ivägen. jag tyckte att mina problem var inte så stora och att jag inte borde störa andra med dem. Jag berättade inte heller för mamma, som hade nog problem med mina bröder och min syster. Mina bröder ägnade sig åt kriminalitet och droger, eller i alla fall två-tre av dem, och min syster vägrade göra som hon blev tillsagd.

 

Skolan gick fortfarande väldigt dåligt, inte nog med att jag var deprimerad, jag hade svårt att bli klar med uppgifter, hade svårt med koncentrationen och att fokusera under lektionstid.

 

Gymnasiet gick jag på Karolinska Skolan i centrala Örebro. Jag gick tre år på Estet Teater och ett år på IV. Där lärde jag känna många med liknande intressen, och här började även mitt Japan intresse att gro.

 

När jag var 17 fick jag diagnosen ADHD efter att jag själv sökt hjälp hos BUP. Det började som samtalshjälp för mitt mående, men jag ville själv göra en utredning för ADD/ADHD.

Jag åt även antidepressiva ett tag efter att ha pratat med en läkare som sa att jag förmodligen hade en kronisk depression, men det hjälpte tyvärr inte. Gjorde snarare bara saken värre, så jag slutade med medicineringen efter ett tag.

 

Under mitt år på IV så flyttade vi till Arboga. Vilket betydde att jag fick pendla. En timmes bussresa enkel väg, varje dag. Bussen från Arboga gick väldigt tidigt också, på måndagar fick jag ta bussen som gick 5.25.

 

Här någonstans träffade jag en transgender kille över nätet och vi blev till slut tillsammans. Det höll dock inte länge, och han gjorde slut med mig via sms.

 

Efter det året hade jag sökt in till en folkhögskola i närheten, men kom inte in. Då fick jag stället plats på Vasagymnasiet i Arboga, och via kuratorn där upptäckte jag Glimåkra Folkhögskola. Jag sökte till Allmän Linje med inriktning Japan och kom in!

 

Under tiden på Vasagymnasiet träffade jag ännu en transgender kille som bodde neråt landet.

 

Innan jag började på Glimåkra dock så gick jag på UppCon 2012. Där, utöver att ha jättekul med vänner och få se ScReW live, så träffade jag på Seike och Yohio från Seremedy. Jag satt och började prata med dessa killar eftersom att jag visste att mina kompisar gillade dem. Jag trodde inte att jag skulle få se dem igen, eller att de i så fall inte skulle komma ihåg mig, men ack så fel jag hade. Idag, cirka ett och ett halvt år senare, har jag och Seike fortfarande regelbunden kontakt.

 

Någon månad efter UppCon var det dags för NärCon, och jag jobbade där som sovsalsvakt. Jag lärde känna en massa nya underbara människor, och även bandet Overworld, som jag fortfarande har kontakt med.

 

Sen flyttade jag ner, och gud så jag trivdes! Jag träffade så många underbara människor och lärde mig så mycket om mig själv.

Skolan gick dock sådär, det var med nöd och näppe jag klarade Matte B. Men det var även det enda ämnet, förutom japanska, som jag hade klarat.

 

Efter att ha firat jul hos min pojkvän, gjorde han slut med mig när jag skulle på tåget. Så jag fick sitta i flera timmar med ett brustet hjärta och lyssna på musik för att försöka döva smärtan.

 

Jag träffade en tjej som jag blev nära vän med, och senare tillsammans med. Men det tog slut efter att vi kände att distansen var för stor. Vi är dock fortfarande vänner.

 

Nu sitter jag här, 21 år, och inser att jag varit med om så mycket i mitt liv som det är. Just nu käkar jag medicin för min depression och ångest, har praktik på ett underbart ställe med underbara människor, och känner att det bara kan bli bättre. Visst, det skulle vara kul att bli tillsammans med killen jag gillar, men jag klarar mig även som singel.

 

Förlåt om detta var lite hur som helst, men jag har så mycket att berätta att jag ofta kommer ihåg i vilken ordning saker kommer i först efteråt.

Ibland vill jag göra så mycket jag inte kan.

 

Just nu vill jag börja vlogga, göra en Draw My Life video och en massa andra grejer. Men det är lite svårt då jag inte har en webcamera. Men det kanske händer snart, vem vet?

 

Vet ungefär hur jag ska göra min Draw My Life video också, vilket gör att jag bara vill göra det ännu mer. Har så mycket att berätta egentligen. Kanske kommer ett 'My Life' blogginlägg snart, så ni vet om vem jag är och får lite humm om varför jag är som jag är.

 

Kollade på billiga webcams tidigare, hittade en för kanske tre hundra. Ska kolla i butiker här i Arboga också.

 

På tal om inget, jag och killen jag gillade pratade idag(/igår). Han nämnde inte det jag hade skrivit till honom, men han var allmänt gullig. Skrev saker som 'Du är underbar' och så. Blev många hjärtan också. Jag blev lite sådär allmänt squealig. Fast det kommer jag aldrig säga till honom.

 

Fast jag har tidigare sagt att jag saknar honom, så det vet han i alla fall om.

 

Har för övrigt tagit upp kontakten med ett av mina ex. Det känns bra, har saknar de samtalen vi hade. Är lte samma stuk nu.

 

Ska nog försöka somna snart, klockan är trots allt 3.40...

Så, lite uppdatering om mitt senaste blogginlägg.

 

Jag tog mig modet till att fråga Honom och frågade om han hade flickvän. Fick senare svaret att nej, det hade han inte.

 

Så... Jag berättade att jag gillade honom. Han har inte svarat än, och jag ska snart gå och lägga mig. Uppdaterar när jag får svar.

Sitter och har en oros och nervositet klump i magen. Flera kompisar tycker jag ska berätta för killen jag gillar att jag gillar honom. ARGH!

Aldrig att jag kommer våga. Jag är inte orolig för att han ska rejecta mig, det är jag beredd på och kan ta. Vill bara inte att saker ska bli awkward mellan oss.

 

Inte nog med att han är världens mysigaste kille, han är även musiker och bor i Stockholm. Fan ta detta.

 

Sitter och funderar på att faktiskt säga nånting, men oron och ångesten (enda ångesten jag kännt sedan jag fick min medicin) tar emot.

 

Ska fråga om han har flickvän just nu, sen se vart det leder...