The VIZUAL Blogg!

Igår drog jag iväg till Stockholm för att träffa några Youtube människor. Dessa fyra var GassyMexican (Gassy), EatMyDiction1(Diction), lolrenaynay (Renée) och ZeRoyalViking (Ze), alla från USA så det är inte så ofta dom är i Sverige precis.
Och jag måste säga att det var en av dom bästa dagarna i mitt liv. Jag hade hur kul som helst och jag älskade varje minut.
Även om det började lite awkward i och med att en tjej jag lärde känna där mer eller mindre knuffade in mi i Gassys armar. <.<
Men han var hur cool som helst angående det. Han sa bara "You look like you want a hug. Oh, you're being pushed!", skrattade till lite och så fick jag en kram. *dorky fangirl flail*
Jag hjälpte även de andra fansen genom att ta bilder på dom med Gassy, och som tack för det fick jag ett business card från honom (enda människan som fick det, yay!)
Alla fyra spelade även in korta meddelanden till en tjej jag började prata med tack vare fanmeetet som inte kunde komma, så även hon blev sjukt glad. Gassy callade mig "a very awesome friend" och Ze var den enda som frågade efter mitt namn. Så sjukt underbart.
Mot slutet av dagen fick jag dom även att signa mitt boobage, because why not? XD
Min Twitter höll på att få min telefon att explodera på tåget hem för att jag hade laddad upp bilder o så från dagen som Gassy, Renée, Diction och Ze retweetat och så. It was an odd feeling.
Aja, all in all en underbar dag. Hoppas dom kommer tillbaka nån mer gång, haha. <3

Hej hopp alla!

Igen, dåligt med updateringar, jag vet. Haft fullt upp med Änglarna som vanligt. Vi är inne på sista helgen, och sista dagstids föreställningen är på tisdag. Det har varit kul, men exhausting.
Mamma kom och såg oss igår och tyckte Ljuva 60-tal var underbar. Hon fick en fribiljett eftersom att jag jobbat så mycket, både på scenen, bakom scenen och med försäljnng av antingen program, fika eller lotter. Så I have been busting my butt off for them. Men det har varit kul.

 

Igår blev det klart att jag faktiskt kommer på StorCon. Grejen var det att jag har haft så fullt upp med Änglarna att jag hade helt glömt bort att StorCon är om två veckor. Det kom jag ihåg igår när min kompis Seikis påminde mig om det. Paniken jag fick var inte kul. En av mina cosplays är långt ifrån klar, och jag hinner inte köpa det sista (en klänning) för den. Jag ska kolla igenom Hagateaterns garderob och se om jag hittar något där, men gör jag inte det har jag en back-up cosplay planerad med hjälp av Seikis. Ska dessutom laga min keps som gick sönder för ett tag sedan, samt att jag måste leta efter ett linne för de jag har är för små, trots att de är XL (freaking Asien storlekar XD). Måste även leta upp de grejer jag har till mina andra cosplays.

 

Å, blivit så pepp, oavsett om det blir min första planerade cosplay eller back-up cosplayen som blir. Bestämt att möta upp Seikis i Uppsala, och där tar vi oss till Storvreta via buss. Ska bli så KUL att se henne igen! Var typ ett år sedan! Haha. Och StorCon kommer bli awesome, det är jag säker på. Det var det förra året, och det kommer det bli i år också. Kommer även träffa en kompis jag inte sett sedan StorCon förra året, haha.

 

Bilder på mina/våra cosplays kommer under StorCon. ;) Jag kommer försöka blogga därifrån, men kan inte lova att det kommer dyka upp mycket under tiden. Man har ju lite att göra på konvent, hehe.

Long time. no see, jag veeet! Jag är URUSEL på att uppdatera. FÖRLÅT! D:

Men ja, inte speciellt mycket har hänt typ.

Teaterskolefestivalen var förra helgen och jag var där. Det var... Kul men jobbigt. Jobbigt mest för att jag hade gått runt med huvudvärk i flera timmar och småbarnen skrek, sprang runt och hade sig. Då ville jag nästan strypa någon. 22.30-ish bestämde jag mig för att 'Fuck it, jag vill SOVA' och gick till där jag hade mina sovgrejer (för jag sov där så jag kunde hjälpa till). Tror ni folk hade börjat varva ner? LOLNOPE. Så det slutade med att jag, efter att ha sagt att jag ville sova och hälften i rummet inte hörde/ignorerade mig och heller inte lyssnade när en av ledarna försökte säga till dom, så röt jag till ordentligt. Typ "EY! Jag är trött och har ont i huvudet, kan ni vara lite tysta!", vilket det blev efter ett tag och några tillsägningar till.

Sen på morgonen ville dom inte gå upp. Vi blev väckta 7.30 av ledarna som spelade symbaler på grytlock. Efter ett tag tände jag taklampan, men ingen rörde på sig. Alla var typ 'meh jag packar ihop på fem minuter', och en tjej släckte lyset igen. När jag tände igen och hon var på väg att släcka igen sa jag ifrån. "Den som inte är klar innan 8 får ingen frukost!"

Jag skulle inte bry mig speciellt mycket, om det inte var så att vi faktskt sov på scenen som behövdes efter frukosten. Det var därför jag kände att jag KAN dra till med en liten... Fibb, hehe. Det blev fart på ungarna ganska snabbt kan jag säga. Det var kul, kändes lite skönt att småungarna faktiskt har respekt för de so är äldre.

 

Teaterskolefestivalen var dessutom sista gången Tummelisa spelades upp. Ganska skönt att slippa stressa inför det. Och framför allt slippa vara grön i ansiktet. (För er som undrar, ja, jag var grön i ansiktet under Tummelisa. Jag var Fru Padda. Bilder kanske dyker upp senare.)

 

Så nu är det bara fyraårsprogrammet på Ullevi och Änglarna som jag är med nu. Änglarna repar numera nästan enbart i Folkets Park (med undantag för imorgon då vi åter ska vara på Hagateatern), och det börjar bli helt klart där. Väggarna är på väg bort, om inte helt borta, och all scenografi plus kläder är där.

 

Änglarna har premiär på Folkets Park scenen den 31 maj. Har någon av er vägarna förbi Köping kan ni köpa biljetter på Turistbyron (I think), alternativt kontakta Hagateatern. Tycker verkligen ni ska kolla på den om ni kan, Ägnlarna är så sjukt duktiga! :'D

 

Nu är det s(c)ent (HAHA jag har sämst humor. Jag är trött) och jag vill sova, så jag ska 

Testade och se om jag fortfarande kunde ha min lolitaklänning.

 

OCH DET KUNDE JAG!!!

 

Är så sjukt jävla glad just nu!!

För er som vill få tag i mig på andra ställen kan jag säga att jag finns på Twitter, Kik, Snapchat, Emocore och på ifokus.se.

 

Kik, ifokus.se, Emocore; KaiPon

Twitter och Snapchat; KaiPonVisp

 

Så ni vet. Dessa är mina officiella, aktiva konton. Kommer fylla på här emellanåt, så kolla in ofta. ;)

Har sån sjuk jävla ångest just nu. Tror det har att göra med att jag försöker sluta röka. Jag har tagit mn medcin som jag ska så vet inte vad annat det kan bero på.

Vill bara... Gråta, skära mig och dö, allt på samma gång. Jag orkar inte. Markiplier hjälper inte heller, och han brukar alltid hjälpa. Ska kanske gå ut till affären snart, köpa cigg.

Som ni kanske märkt har jag varit borta ett längre tag.

Var hos min kompis i Skåne över jul och nyår.

Kan säga att inte mycket har hänt ändå, utöver att jag nu forskar till en pjäs vi ska skriva tillsammans.

 

Igår var jag iväg till Köping för att vara med teatergruppen jag är med . Vi ska sätta upp Tummelisa och jag har fått rollen som Fru Padda. Manus fick vi igår också.

Sen har jag börjat vara med Änglarna både torsdagar och fredagar nu. Yay.

 

Börjat kolla på japanska dramaserer igen. Så jag har börjat snacka mer japanska igen. Funk...

 

Oh! Min kompis har även satt i röda dreadlocks i mitt hår!

 

Det är typ allt som hänt den senaste tiden, utöver att min mobil har stendött, så har fått låna en av mamma. Så har ni mtt nummer får ni skicka ett sms med namn så jag har det igen, om ni inte redan gjort det.

Ikväll är det dags för Hagateaterns En Alternativ Julfest. Änglarna har fixsat i ordning och så, det är verkligen jättefint. Först ska de visas lite delar ur de olika produktionerna, sen är det middag med tomtegröt, skinkmackor och julmust, sen är det paketutbyte för de som tog med sig klappar. Jag ska såklart vara med (jag lämnade aldrig Köping efter det att Änglarna slutade kl. 14, då det inte är värt att åja fram och tillbaka mellan Köping och Arboga), så jag har fixat smink och hår här. Jag kommer dessutom vara med i en av Änglarnas scener, där husmodersflreningen har Idla flickdans. Jättekul att få vara med faktiskt. :)

Jag föddes den första oktober 1992 i Luleå. Jag är nummer fem på en barnskara på sex. Jag har fyra äldre bröder och en yngre syster.

Första natten jag var vid liv sov jag igenom. Så när mamma vaknade trodde hon jag hade dött. Det var första gången jag skrämde min mamma.

Mina föräldrar var aldrig gifta, så jag bodde med mamma tillsammans med mina syskon. Jag och mina bröder har olika fäder, men jag och min syster har samma föräldrar.

 

Jag kommer inte ihåg speciellt mycket av mitt tidiga liv, men jag vet att i skolan hade jag en del vänner men att jag även i perioder kände mig väldigt ensam. Jag vet även att jag och min syster började skolan ett år tidigare.

Skolan kunde gå mycket bättre för mig. Jag var ofta sen att lämna in eller hade helt glömt läxor och uppgifter, och jag kom aldrig riktigt igång med uppgifterna. Jag hade inget intresse i det helt enkelt.

 

Jag vet att jag gick de första tre åren i Luleå, sedan flyttade vi ner till Sundsvall. Jag kom in i en klass där de flesta känt varandra sedan lekis, även läraren. Jag kom in där som en fotbollsintresserad tjej, och blev naturligtvis mobbad. Det var även där, i fyran, jag blev deprimerad och fick självmordstankar.

 

En dag hade jag bestämt mig; när jag kom hem skulle jag gå in i köket, ta den största kniven jag hittade och ta mitt liv. Jag orkade inte mer. Då träffade jag en tjej som blev min bästa vän. Vi pratade och upptäckte att vi inte bodde så långt ifrån varandra, och jag kände att jag inte kunde gå igenom med min plan nu när jag äntligen hittat en vän.

Det var hon som fick mig intresserad av musik på allvar. Via henne hittade jag Aaliyah, My Chemical Romance och Evanescence. Musiken fick mig att fortsätta kämpa och har alltid funnits där för mig. Det är därför musiken är en sådan stor del av mitt liv idag.

 

Två år spenderade vi i Sundsvall, sedan flyttade vi därifrån ner till Örebro.

 

Jag gick två år på Brickebackens skola. Där var jag också lite mobbad, men hittade tre tjejer jag hängde med. Tyvärr var dessa tjejer som ville styra och ställa, i alla fall en av dem. Vi började bråka och i sjuan hade jag helt brytit med dessa tjejer. Vilket betydde att jag var helt ensam, jag hade ingen. Där igen kom musiken till hjälp, jag satt mest för mig själv och lyssnade på musik. Sedan bytte jag till Internationella Engelska Skolan i Örebro, eller IESÖ som den förkortades, även kallad Engelska skolan.

 

På Engelska skolan hittade jag två tjejer jag var med mycket, en bodde inte långt från mig. Visst, det blev lite bråk mellan mig och tjejen jag bodde nära för vi var med varandra så mycket, men vi har fortfarande lite kontakt via Facebook.

 

Under den här tiden kom jag ut som bisexuell, för då visste jag inte vad pansexuell var.

 

Jag var fortfarande deprimerad och hade fortfarande inte sökt hjälp; jag ville inte vara ivägen. jag tyckte att mina problem var inte så stora och att jag inte borde störa andra med dem. Jag berättade inte heller för mamma, som hade nog problem med mina bröder och min syster. Mina bröder ägnade sig åt kriminalitet och droger, eller i alla fall två-tre av dem, och min syster vägrade göra som hon blev tillsagd.

 

Skolan gick fortfarande väldigt dåligt, inte nog med att jag var deprimerad, jag hade svårt att bli klar med uppgifter, hade svårt med koncentrationen och att fokusera under lektionstid.

 

Gymnasiet gick jag på Karolinska Skolan i centrala Örebro. Jag gick tre år på Estet Teater och ett år på IV. Där lärde jag känna många med liknande intressen, och här började även mitt Japan intresse att gro.

 

När jag var 17 fick jag diagnosen ADHD efter att jag själv sökt hjälp hos BUP. Det började som samtalshjälp för mitt mående, men jag ville själv göra en utredning för ADD/ADHD.

Jag åt även antidepressiva ett tag efter att ha pratat med en läkare som sa att jag förmodligen hade en kronisk depression, men det hjälpte tyvärr inte. Gjorde snarare bara saken värre, så jag slutade med medicineringen efter ett tag.

 

Under mitt år på IV så flyttade vi till Arboga. Vilket betydde att jag fick pendla. En timmes bussresa enkel väg, varje dag. Bussen från Arboga gick väldigt tidigt också, på måndagar fick jag ta bussen som gick 5.25.

 

Här någonstans träffade jag en transgender kille över nätet och vi blev till slut tillsammans. Det höll dock inte länge, och han gjorde slut med mig via sms.

 

Efter det året hade jag sökt in till en folkhögskola i närheten, men kom inte in. Då fick jag stället plats på Vasagymnasiet i Arboga, och via kuratorn där upptäckte jag Glimåkra Folkhögskola. Jag sökte till Allmän Linje med inriktning Japan och kom in!

 

Under tiden på Vasagymnasiet träffade jag ännu en transgender kille som bodde neråt landet.

 

Innan jag började på Glimåkra dock så gick jag på UppCon 2012. Där, utöver att ha jättekul med vänner och få se ScReW live, så träffade jag på Seike och Yohio från Seremedy. Jag satt och började prata med dessa killar eftersom att jag visste att mina kompisar gillade dem. Jag trodde inte att jag skulle få se dem igen, eller att de i så fall inte skulle komma ihåg mig, men ack så fel jag hade. Idag, cirka ett och ett halvt år senare, har jag och Seike fortfarande regelbunden kontakt.

 

Någon månad efter UppCon var det dags för NärCon, och jag jobbade där som sovsalsvakt. Jag lärde känna en massa nya underbara människor, och även bandet Overworld, som jag fortfarande har kontakt med.

 

Sen flyttade jag ner, och gud så jag trivdes! Jag träffade så många underbara människor och lärde mig så mycket om mig själv.

Skolan gick dock sådär, det var med nöd och näppe jag klarade Matte B. Men det var även det enda ämnet, förutom japanska, som jag hade klarat.

 

Efter att ha firat jul hos min pojkvän, gjorde han slut med mig när jag skulle på tåget. Så jag fick sitta i flera timmar med ett brustet hjärta och lyssna på musik för att försöka döva smärtan.

 

Jag träffade en tjej som jag blev nära vän med, och senare tillsammans med. Men det tog slut efter att vi kände att distansen var för stor. Vi är dock fortfarande vänner.

 

Nu sitter jag här, 21 år, och inser att jag varit med om så mycket i mitt liv som det är. Just nu käkar jag medicin för min depression och ångest, har praktik på ett underbart ställe med underbara människor, och känner att det bara kan bli bättre. Visst, det skulle vara kul att bli tillsammans med killen jag gillar, men jag klarar mig även som singel.

 

Förlåt om detta var lite hur som helst, men jag har så mycket att berätta att jag ofta kommer ihåg i vilken ordning saker kommer i först efteråt.

Idag fick jag reda på att en kompis är med i Expressen. Så jag skyndade ivär innan affärerna stängde för att köpa ett ex.

Hon talar om sin tid på Hinseberg.  Jävligt starkt gjort, måste jag säga. Inte många som jag tror skulle våga gå ut i tidningen med sånt.

Länken till inslaget finns här; http://www.expressen.se/tv/nyheter/inrikes/sofia-levde-med-sveriges-farligaste-kvinnor/

 

På talom att vara med i tidningar så kom min insändare till DIalog på bblat.se in den 6:e. Det handlar om att vägra passa in och vägra ta att bli diskriminerad på grund av det. Den finns att läsa här; http://bblat.se/dialog/dialog/1.2303396-vi-kan-vagra-passa-in

 

Det märks att jag är less på att vara utstirrad och utdömd i förväg, va?

Nu är klockan i och för sig bara strax efter 12, men än så länge har det varit en bra dag. Jag har sovit dåligt inatt, men var iväg och inhandlade hårblekning. Så det ska fixas snart. Men innan jag gick till affären bestämde jag mig för att göra det där besöket till Vasagymnasiet som jag planerat att göra så länge.

 

Det var verkligen jättekul att komma dit, nu när jag mår så bra och har så mycket att berätta! Åh, vad jag saknat henne!

 

Och hon blev väldigt glatt överraskad att se mig stå i dörren till personalrummet. Sneaky KaiPon is sneaky.

 

Sen när jag kom hem efter att tagit den där trippen förbi affären så såg jag att mitt paket från H&M kommit. YAY! Mer smink och grejer! ^_^

 

Nu ska jag fortsätta min dag, och vi får hoppas den fortsätter vara lika bra som den varit hittills!

Ibland vill jag göra så mycket jag inte kan.

 

Just nu vill jag börja vlogga, göra en Draw My Life video och en massa andra grejer. Men det är lite svårt då jag inte har en webcamera. Men det kanske händer snart, vem vet?

 

Vet ungefär hur jag ska göra min Draw My Life video också, vilket gör att jag bara vill göra det ännu mer. Har så mycket att berätta egentligen. Kanske kommer ett 'My Life' blogginlägg snart, så ni vet om vem jag är och får lite humm om varför jag är som jag är.

 

Kollade på billiga webcams tidigare, hittade en för kanske tre hundra. Ska kolla i butiker här i Arboga också.

 

På tal om inget, jag och killen jag gillade pratade idag(/igår). Han nämnde inte det jag hade skrivit till honom, men han var allmänt gullig. Skrev saker som 'Du är underbar' och så. Blev många hjärtan också. Jag blev lite sådär allmänt squealig. Fast det kommer jag aldrig säga till honom.

 

Fast jag har tidigare sagt att jag saknar honom, så det vet han i alla fall om.

 

Har för övrigt tagit upp kontakten med ett av mina ex. Det känns bra, har saknar de samtalen vi hade. Är lte samma stuk nu.

 

Ska nog försöka somna snart, klockan är trots allt 3.40...

Jag har faktiskt blivit diskriminerad en gång. Jag blev nekad ett sommarjobb på en affär här i Arboga för jag hade "fel" stil. Kvinnan som sa detta till mig hade inte ens pratat med mig mycket innan det utan bestämde drekt att nej, jag "passade inte in". Det var vad hon sa, att jag inte passade in. Medan hon tittade väldigt snett på mig.

Visst, jag hade blått hår då och jag har en piercing, men piercingen kan jag ta ut och håret är lätt att färga.

 

Jag kontaktade diskrimineringsombudsmannen men fick höra att det fanns inget de kunde göra.

 

Varför har vi ens en diskrimineringsombudsman om man ändå kan bli diskriminerad?

 

Hade jag sagt att jag inte fått jobbet av samma anledning men burit slöja skulle det ta hus i helvete, det är jag säker på.

 

Så varför är det okej att diskriminera oss som har en speciell stil, men inte de som har annan religion, sexuell läggning eller kön? Varför?

 

Jobbar inte vi med att alla ska ha samma rätt? Eller gäller de bara människor som har en annan religion, är kvinnor och/eller tillhör HBTQ-samhället?

 

Jag har den stilen jag har för att det är med den stilen jag trivs bäst. Måste jag verkligen låtsas vara någon annan för att kunna få jobb? Måste jag känna ett extremt obehag varje dag för att få rätt till jobb?

 

Det känns inte rätt att jag, som visst kanske har lte speciell stil, blir nekad jobb för den enkla anledningen att jag är mig själv.

Det som gör mig mest förbannad är att det är okej att diskriminera andra på grund av stil!

 

Har hört av mig till DO nu och frågat varför. Hör av mig igen när jag fått svar.

Igår var jag som sagt hos "min" kurator på psykmottagningen. Det gick bra. Frågade lite om min medicinering och alkohol och så.

 

I övrigt så har jag en sak jag vill be av er.

 

Jag vill att ni går in på www.vårskrik.se och fyll i vart ni tycker Kerbera och The Neverdies ska spela. Även om ni inte lyssnar på de banden, snälla fyll i! Det skulle betyde sjukt mycket för mig och banden, och ju fler röster en stad får desto större chans är det att de kommer till den staden!

Det tar max fem minuter, om ens det, att fylla i formuläret.

 

 

Båda banden är asgrymma, och några av er känner antagligen igen Seike från hans förra band Seremedy. Gillade du Seremedy kommer ni gilla Kerbera ännu mer.

 

 

Puss på er små freakz <3

Okej, jag är inte den som trycker min sexuella läggning i ansiktet på andra, men här känns det som att jag måste skriva ut det. Jag är pansexuell, eller omnisexuell som det också kallas. Det betyder att utöver att jag dras till både kllar och tjejer (som bisexuella gör), så dras jag även till transgender samt asexuella och de som inte tycker sig tillhöra nåt kön.

För att göra det enkelt; det är personligheten jag faller för, inte könsidentifieringen.

 

Varför jag drar upp detta är för att jag vill prata om det jag döpt till 'Heterorädslan' som går igenom landet. Jag vet inte hur många gånger jag blivt kallad homofob, men jag kan räkna upp några gånger;

 

1. Jag var i ett förhållande med en FtM transgender, som jag då såg som kille. Jag, en kompis och några människor jag inte kände började snacka om förhållanden. Jag säger att jag tycker jag trivs bäst när jag är tillsammans med killar, varav någon i gruppen frågar "Vadå, är du homofob eller?".

 

2. Detta var under tiden då jag hade en pojkvän som var född kille. Jag är ute och går för mig själv, och en tjej kommer fram och börjar flörta med mig. Alltså verkligen blatant flörta. Typ i stil med "Tjena snygging. Vad gör du ikväll? Ska vi hem till mig och festa?". Jag avböjer hennes förslag, och artigt ber henne sluta då jag har pojkvän. Då kallar hon mig en jävla homofob och går iväg.

 

3. Jag har ibland väldigt svårt med när människor jag inte litar på eller ens känner rör vid mig. Ju sämre jag mår psykiskt, desto värre är det. Jag satt för mig själv när en helt random tjej kommer upp bakom mig och lägger händerna på mina axlar. Jag hoppar till och försöker komma ur hennes grepp då detta är extremt obehaglgt för mig. Hon frågar vad det är och jag förklarar att jag inte gillar när okända människor rör vid mig. Här hade jag räknat med att få någon förolämpning med anknytning till autism kastad åt mitt håll, men det hon säger är "Ni homofober är så jävla äckliga!", knuffar till mig och sen går iväg.

 

Alla tre av dessa gångerna (samt de otaligt andra gånger som jag blivit kallad homofob) har det varit för mig okända människor, och jag har haft olika typer av förhållanden och relations status under tiden (en gång var jag till och med ihop med en tjej när jag blev kallad det). 

 

Och nu vill jag veta varför det verkar vara så fel att vara heterosexuell i dagens samhälle. Jag vet inte hur många gånger jag har hört "Asså, jag är straight/hetero men jag har en syster/mamma/kusin/kompis/hund som är homo/gay/bi/trans." när läggningar kommit på tal. Varför kan inte alla heterosexuella bara säga "Jag är heterosexuell." och låta det vara så? Varför har ordet homofob blivit ett skällsord, nåt man kallar de som inte dejtar folk av samma kön just då?

 

 

Jag kan lova er en sak, hade jag vara heterosexuell skulle jag vara lika jävla stolt över det som jag är över att vara pansexuell/omnisexuell.

Jag säger inte "Jag är pansexuell, men asså min mamma är heterosexuell." så varför ska heterosexuella behöva göra det i rädsla för att bli stämplad som homofob?

 

Ord som bög och lebb används ju ofta som skällsord, vilket jag vet att många tycker är synd för att det betyder att homosexuella tjejer och killar blir diskriminerade.

Varför tar ingen upp att heterosexuella också kan bli diskriminerade på grund av sin läggning? Varför bryr sig ingen om att ordet homofob nått upp till sama nivå och användingsområde som bög och lebb?

 

När ska världen inse att heterosexuella är lika jävla bra att ha i världen som homosexuella, bisexuella, pan-/omnisexuella och transgender?

 

Vad skulle vi göra om alla var tillsammans med någon av samma kön? Hur skulle mänskligheten överleva då? Vsst, det finns möjligheter, men hur lätt skulle det vara egentligen?

 

Jag tycker att precis som vi hyllar HBTQ-samhället ska vi hylla heterosexuella.

 

 

Kalla mig homofob om ni vill efter detta inlägg, skicka långa hatmail, gör vad ni vill. Jag vet vem jag är, jag är stolt över den jag är och jag står för mina åsikter.