2013-12-12
07:57:19
Less
Jag är så sjukt less på folk som tror att man kommer ur en depression genom att bara "rycka upp sig". Det är inte så lätt! Man skulle aldrig säga "ryck upp dig" till någon i en koma, så varför är det standardresponsen när det gäller depression?
För att kanske få en bättre bild av vad en depression innebär kan jag göra denna jämförelsen;
Om man brytit ett ben så läker inte det över en natt, eller hur? Och om man skulle använda det benet under den tiden tar det längre tid för benet att läka.
En depression är liknande, någonting inom en är "brutet" eller "trasigt". Men väldigt ofta kan personen i fråga tänka att de problem hen har är inte alls någonting jämfört med andra, eller att folk kommer tycka mindre om en om man söker hjälp för det. Ibland en blandning av båda. Så man fortsätter använda det brutna benet, så att säga. Och till slut kommer det en punkt när man inte längre kan använda benet. Det kan väldigt ofta leda till självmord.
Och det för mig till en annan punkt; folk som säger att självmord är fegt. Det är det inte, det krävs faktiskt oerhört mycket mod för att faktiskt våga ta sitt liv. Själviskt kan jag hålla med om att det är, men samtidigt förstår jag hur de som tar det steget tänker, då jag själv varit där. Men ni skulle inte förstå hur mycket som krävs av en när man tar sitt liv.
Sen hatar jag när folk säger att man inte kan vara deprimerad för än den ena grejen än den andra. Ni vet inte vad personen går igenom inombords, så därför kan ni inte säga att man inte kan vara deprimerad.
Och folk som ler, skrattar och är glada kan också vara i en djup depression. Igen, ni vet inte vad personen går igenom.
Jag har varit i en djup depression länge. Det började när jag gick i fyran. Jag fick då höra att jag var för ung för att vara deprimerad, vilket gjorde att jag mycket länge höll det inom mig. Jag skrattade, log och verkade glad, men inombords ville jag bara dö.
Så snälla, sluta dömma, sluta vara ignoranta och börja bry er om era medmänniskor!
För att kanske få en bättre bild av vad en depression innebär kan jag göra denna jämförelsen;
Om man brytit ett ben så läker inte det över en natt, eller hur? Och om man skulle använda det benet under den tiden tar det längre tid för benet att läka.
En depression är liknande, någonting inom en är "brutet" eller "trasigt". Men väldigt ofta kan personen i fråga tänka att de problem hen har är inte alls någonting jämfört med andra, eller att folk kommer tycka mindre om en om man söker hjälp för det. Ibland en blandning av båda. Så man fortsätter använda det brutna benet, så att säga. Och till slut kommer det en punkt när man inte längre kan använda benet. Det kan väldigt ofta leda till självmord.
Och det för mig till en annan punkt; folk som säger att självmord är fegt. Det är det inte, det krävs faktiskt oerhört mycket mod för att faktiskt våga ta sitt liv. Själviskt kan jag hålla med om att det är, men samtidigt förstår jag hur de som tar det steget tänker, då jag själv varit där. Men ni skulle inte förstå hur mycket som krävs av en när man tar sitt liv.
Sen hatar jag när folk säger att man inte kan vara deprimerad för än den ena grejen än den andra. Ni vet inte vad personen går igenom inombords, så därför kan ni inte säga att man inte kan vara deprimerad.
Och folk som ler, skrattar och är glada kan också vara i en djup depression. Igen, ni vet inte vad personen går igenom.
Jag har varit i en djup depression länge. Det började när jag gick i fyran. Jag fick då höra att jag var för ung för att vara deprimerad, vilket gjorde att jag mycket länge höll det inom mig. Jag skrattade, log och verkade glad, men inombords ville jag bara dö.
Så snälla, sluta dömma, sluta vara ignoranta och börja bry er om era medmänniskor!
2013-12-10
12:00:00
Blogg My Life
Jag föddes den första oktober 1992 i Luleå. Jag är nummer fem på en barnskara på sex. Jag har fyra äldre bröder och en yngre syster.
Första natten jag var vid liv sov jag igenom. Så när mamma vaknade trodde hon jag hade dött. Det var första gången jag skrämde min mamma.
Mina föräldrar var aldrig gifta, så jag bodde med mamma tillsammans med mina syskon. Jag och mina bröder har olika fäder, men jag och min syster har samma föräldrar.
Jag kommer inte ihåg speciellt mycket av mitt tidiga liv, men jag vet att i skolan hade jag en del vänner men att jag även i perioder kände mig väldigt ensam. Jag vet även att jag och min syster började skolan ett år tidigare.
Skolan kunde gå mycket bättre för mig. Jag var ofta sen att lämna in eller hade helt glömt läxor och uppgifter, och jag kom aldrig riktigt igång med uppgifterna. Jag hade inget intresse i det helt enkelt.
Jag vet att jag gick de första tre åren i Luleå, sedan flyttade vi ner till Sundsvall. Jag kom in i en klass där de flesta känt varandra sedan lekis, även läraren. Jag kom in där som en fotbollsintresserad tjej, och blev naturligtvis mobbad. Det var även där, i fyran, jag blev deprimerad och fick självmordstankar.
En dag hade jag bestämt mig; när jag kom hem skulle jag gå in i köket, ta den största kniven jag hittade och ta mitt liv. Jag orkade inte mer. Då träffade jag en tjej som blev min bästa vän. Vi pratade och upptäckte att vi inte bodde så långt ifrån varandra, och jag kände att jag inte kunde gå igenom med min plan nu när jag äntligen hittat en vän.
Det var hon som fick mig intresserad av musik på allvar. Via henne hittade jag Aaliyah, My Chemical Romance och Evanescence. Musiken fick mig att fortsätta kämpa och har alltid funnits där för mig. Det är därför musiken är en sådan stor del av mitt liv idag.
Två år spenderade vi i Sundsvall, sedan flyttade vi därifrån ner till Örebro.
Jag gick två år på Brickebackens skola. Där var jag också lite mobbad, men hittade tre tjejer jag hängde med. Tyvärr var dessa tjejer som ville styra och ställa, i alla fall en av dem. Vi började bråka och i sjuan hade jag helt brytit med dessa tjejer. Vilket betydde att jag var helt ensam, jag hade ingen. Där igen kom musiken till hjälp, jag satt mest för mig själv och lyssnade på musik. Sedan bytte jag till Internationella Engelska Skolan i Örebro, eller IESÖ som den förkortades, även kallad Engelska skolan.
På Engelska skolan hittade jag två tjejer jag var med mycket, en bodde inte långt från mig. Visst, det blev lite bråk mellan mig och tjejen jag bodde nära för vi var med varandra så mycket, men vi har fortfarande lite kontakt via Facebook.
Under den här tiden kom jag ut som bisexuell, för då visste jag inte vad pansexuell var.
Jag var fortfarande deprimerad och hade fortfarande inte sökt hjälp; jag ville inte vara ivägen. jag tyckte att mina problem var inte så stora och att jag inte borde störa andra med dem. Jag berättade inte heller för mamma, som hade nog problem med mina bröder och min syster. Mina bröder ägnade sig åt kriminalitet och droger, eller i alla fall två-tre av dem, och min syster vägrade göra som hon blev tillsagd.
Skolan gick fortfarande väldigt dåligt, inte nog med att jag var deprimerad, jag hade svårt att bli klar med uppgifter, hade svårt med koncentrationen och att fokusera under lektionstid.
Gymnasiet gick jag på Karolinska Skolan i centrala Örebro. Jag gick tre år på Estet Teater och ett år på IV. Där lärde jag känna många med liknande intressen, och här började även mitt Japan intresse att gro.
När jag var 17 fick jag diagnosen ADHD efter att jag själv sökt hjälp hos BUP. Det började som samtalshjälp för mitt mående, men jag ville själv göra en utredning för ADD/ADHD.
Jag åt även antidepressiva ett tag efter att ha pratat med en läkare som sa att jag förmodligen hade en kronisk depression, men det hjälpte tyvärr inte. Gjorde snarare bara saken värre, så jag slutade med medicineringen efter ett tag.
Under mitt år på IV så flyttade vi till Arboga. Vilket betydde att jag fick pendla. En timmes bussresa enkel väg, varje dag. Bussen från Arboga gick väldigt tidigt också, på måndagar fick jag ta bussen som gick 5.25.
Här någonstans träffade jag en transgender kille över nätet och vi blev till slut tillsammans. Det höll dock inte länge, och han gjorde slut med mig via sms.
Efter det året hade jag sökt in till en folkhögskola i närheten, men kom inte in. Då fick jag stället plats på Vasagymnasiet i Arboga, och via kuratorn där upptäckte jag Glimåkra Folkhögskola. Jag sökte till Allmän Linje med inriktning Japan och kom in!
Under tiden på Vasagymnasiet träffade jag ännu en transgender kille som bodde neråt landet.
Innan jag började på Glimåkra dock så gick jag på UppCon 2012. Där, utöver att ha jättekul med vänner och få se ScReW live, så träffade jag på Seike och Yohio från Seremedy. Jag satt och började prata med dessa killar eftersom att jag visste att mina kompisar gillade dem. Jag trodde inte att jag skulle få se dem igen, eller att de i så fall inte skulle komma ihåg mig, men ack så fel jag hade. Idag, cirka ett och ett halvt år senare, har jag och Seike fortfarande regelbunden kontakt.
Någon månad efter UppCon var det dags för NärCon, och jag jobbade där som sovsalsvakt. Jag lärde känna en massa nya underbara människor, och även bandet Overworld, som jag fortfarande har kontakt med.
Sen flyttade jag ner, och gud så jag trivdes! Jag träffade så många underbara människor och lärde mig så mycket om mig själv.
Skolan gick dock sådär, det var med nöd och näppe jag klarade Matte B. Men det var även det enda ämnet, förutom japanska, som jag hade klarat.
Efter att ha firat jul hos min pojkvän, gjorde han slut med mig när jag skulle på tåget. Så jag fick sitta i flera timmar med ett brustet hjärta och lyssna på musik för att försöka döva smärtan.
Jag träffade en tjej som jag blev nära vän med, och senare tillsammans med. Men det tog slut efter att vi kände att distansen var för stor. Vi är dock fortfarande vänner.
Nu sitter jag här, 21 år, och inser att jag varit med om så mycket i mitt liv som det är. Just nu käkar jag medicin för min depression och ångest, har praktik på ett underbart ställe med underbara människor, och känner att det bara kan bli bättre. Visst, det skulle vara kul att bli tillsammans med killen jag gillar, men jag klarar mig även som singel.
Förlåt om detta var lite hur som helst, men jag har så mycket att berätta att jag ofta kommer ihåg i vilken ordning saker kommer i först efteråt.
2013-12-04
00:06:48
Diskriminering.
Jag har faktiskt blivit diskriminerad en gång. Jag blev nekad ett sommarjobb på en affär här i Arboga för jag hade "fel" stil. Kvinnan som sa detta till mig hade inte ens pratat med mig mycket innan det utan bestämde drekt att nej, jag "passade inte in". Det var vad hon sa, att jag inte passade in. Medan hon tittade väldigt snett på mig.
Visst, jag hade blått hår då och jag har en piercing, men piercingen kan jag ta ut och håret är lätt att färga.
Jag kontaktade diskrimineringsombudsmannen men fick höra att det fanns inget de kunde göra.
Varför har vi ens en diskrimineringsombudsman om man ändå kan bli diskriminerad?
Hade jag sagt att jag inte fått jobbet av samma anledning men burit slöja skulle det ta hus i helvete, det är jag säker på.
Så varför är det okej att diskriminera oss som har en speciell stil, men inte de som har annan religion, sexuell läggning eller kön? Varför?
Jobbar inte vi med att alla ska ha samma rätt? Eller gäller de bara människor som har en annan religion, är kvinnor och/eller tillhör HBTQ-samhället?
Jag har den stilen jag har för att det är med den stilen jag trivs bäst. Måste jag verkligen låtsas vara någon annan för att kunna få jobb? Måste jag känna ett extremt obehag varje dag för att få rätt till jobb?
Det känns inte rätt att jag, som visst kanske har lte speciell stil, blir nekad jobb för den enkla anledningen att jag är mig själv.
Det som gör mig mest förbannad är att det är okej att diskriminera andra på grund av stil!
Har hört av mig till DO nu och frågat varför. Hör av mig igen när jag fått svar.
2013-11-30
23:24:13
Heterorädsla. (aka Jag är tydligen homofob.)
Okej, jag är inte den som trycker min sexuella läggning i ansiktet på andra, men här känns det som att jag måste skriva ut det. Jag är pansexuell, eller omnisexuell som det också kallas. Det betyder att utöver att jag dras till både kllar och tjejer (som bisexuella gör), så dras jag även till transgender samt asexuella och de som inte tycker sig tillhöra nåt kön.
För att göra det enkelt; det är personligheten jag faller för, inte könsidentifieringen.
Varför jag drar upp detta är för att jag vill prata om det jag döpt till 'Heterorädslan' som går igenom landet. Jag vet inte hur många gånger jag blivt kallad homofob, men jag kan räkna upp några gånger;
1. Jag var i ett förhållande med en FtM transgender, som jag då såg som kille. Jag, en kompis och några människor jag inte kände började snacka om förhållanden. Jag säger att jag tycker jag trivs bäst när jag är tillsammans med killar, varav någon i gruppen frågar "Vadå, är du homofob eller?".
2. Detta var under tiden då jag hade en pojkvän som var född kille. Jag är ute och går för mig själv, och en tjej kommer fram och börjar flörta med mig. Alltså verkligen blatant flörta. Typ i stil med "Tjena snygging. Vad gör du ikväll? Ska vi hem till mig och festa?". Jag avböjer hennes förslag, och artigt ber henne sluta då jag har pojkvän. Då kallar hon mig en jävla homofob och går iväg.
3. Jag har ibland väldigt svårt med när människor jag inte litar på eller ens känner rör vid mig. Ju sämre jag mår psykiskt, desto värre är det. Jag satt för mig själv när en helt random tjej kommer upp bakom mig och lägger händerna på mina axlar. Jag hoppar till och försöker komma ur hennes grepp då detta är extremt obehaglgt för mig. Hon frågar vad det är och jag förklarar att jag inte gillar när okända människor rör vid mig. Här hade jag räknat med att få någon förolämpning med anknytning till autism kastad åt mitt håll, men det hon säger är "Ni homofober är så jävla äckliga!", knuffar till mig och sen går iväg.
Alla tre av dessa gångerna (samt de otaligt andra gånger som jag blivit kallad homofob) har det varit för mig okända människor, och jag har haft olika typer av förhållanden och relations status under tiden (en gång var jag till och med ihop med en tjej när jag blev kallad det).
Och nu vill jag veta varför det verkar vara så fel att vara heterosexuell i dagens samhälle. Jag vet inte hur många gånger jag har hört "Asså, jag är straight/hetero men jag har en syster/mamma/kusin/kompis/hund som är homo/gay/bi/trans." när läggningar kommit på tal. Varför kan inte alla heterosexuella bara säga "Jag är heterosexuell." och låta det vara så? Varför har ordet homofob blivit ett skällsord, nåt man kallar de som inte dejtar folk av samma kön just då?
Varför är det en skam att vara heterosexuell i dagens samhälle?
Jag kan lova er en sak, hade jag vara heterosexuell skulle jag vara lika jävla stolt över det som jag är över att vara pansexuell/omnisexuell.
Jag säger inte "Jag är pansexuell, men asså min mamma är heterosexuell." så varför ska heterosexuella behöva göra det i rädsla för att bli stämplad som homofob?
Ord som bög och lebb används ju ofta som skällsord, vilket jag vet att många tycker är synd för att det betyder att homosexuella tjejer och killar blir diskriminerade.
Varför tar ingen upp att heterosexuella också kan bli diskriminerade på grund av sin läggning? Varför bryr sig ingen om att ordet homofob nått upp till sama nivå och användingsområde som bög och lebb?
När ska världen inse att heterosexuella är lika jävla bra att ha i världen som homosexuella, bisexuella, pan-/omnisexuella och transgender?
Vad skulle vi göra om alla var tillsammans med någon av samma kön? Hur skulle mänskligheten överleva då? Vsst, det finns möjligheter, men hur lätt skulle det vara egentligen?
Jag tycker att precis som vi hyllar HBTQ-samhället ska vi hylla heterosexuella.
Kalla mig homofob om ni vill efter detta inlägg, skicka långa hatmail, gör vad ni vill. Jag vet vem jag är, jag är stolt över den jag är och jag står för mina åsikter.
Ett samhälle kan aldrig bli jämnlikt om inte båda sidor blir behandlade på likvärdigt sätt. Det gäller alla inriktningar i ett samhälle.
2013-11-30
01:36:45
ÅÅH varför?!
Sitter och har en oros och nervositet klump i magen. Flera kompisar tycker jag ska berätta för killen jag gillar att jag gillar honom. ARGH!
Aldrig att jag kommer våga. Jag är inte orolig för att han ska rejecta mig, det är jag beredd på och kan ta. Vill bara inte att saker ska bli awkward mellan oss.
Inte nog med att han är världens mysigaste kille, han är även musiker och bor i Stockholm. Fan ta detta.
Sitter och funderar på att faktiskt säga nånting, men oron och ångesten (enda ångesten jag kännt sedan jag fick min medicin) tar emot.
Ska fråga om han har flickvän just nu, sen se vart det leder...
